Dapony Bros skiner starkast

(Recension från www.tv4goteborg.se 'Musik enligt Jerry')
 

Jag var där för att jag var nyfiken på den omtalade huvudakten, Slagsmålsklubben, men skulle komma att falla för det magnifika förbandet.

Förväntningarna på kvällens första akt är inne på Salongen varierande. Det verkar som att vissa entusiaster vet vad som skall komma och går genast fram för att stå nära scenen, och andra väntar avvaktande borta vid borden. Det spelar ingen roll. Fem minuter in i konserten står nästan alla upp och hoppar, klappar händerna o bara njuter av det entusiastiska och säkra bandet.

Hur kan det komma sig att Dapony Bros lyckas göra detta med publiken? Ja, det beror först och främst på att bandet är säkra på scenen. Killarna har spelat länge tillsammans, några i bandet har varit med sen starten 1997. Alla gillar att stå på scenen, alla vill underhålla hela publiken, och under konsertens ca 45 minuter spelas inte en ton fel (inget som hördes i alla fall). Allra bäst ös blir det antagligen när samtliga i bandet får publiken att börja hoppa genom att själva hoppa tillsammans medan de spelar. Alla texterna är på svenska, vilket är ovanligt i ska-musiken. Det är även ovanligt att det låter så bra och naturligt som det gör i detta band denna kvällen.

Det är fler saker som höjer intrycket. Deras scenklädsel är riktigt snygg. Alla i bandet bakom sångaren är klädda i beige skjorta och öser på trots att svetten är märkbar, speciellt på den ena gitarristen. Det är lätt att sätta sångaren och bandet i jämförelse med Håkan Hellström. Sångaren påminner lite om honom, det vita linnet, scenrörelserna när han tar i från tårna i sången. I bandet läggs mycket vikt vid blåssektionen och entusiasmen, vilket stämmer med Håkans band. Men de kan knappast beskyllas för imitation. Anledningen till likheterna hittar man i deras gemensamma förebilder; Dexy´s Midnight Runners och de gamla jamaicanska banden som var pionjärer i genrén.

Det är dock inget som tar upp så mycket av mina tankar då. Det går inte att tänka så mycket mer än hur underbart bra detta bandet är ikväll.

Nu vill jag inte helt nedvärdera Slagsmålsklubbens insats heller. De småländska grabbarna i bandet uppehöll i vissa stunder gunget som förbandet hade skapat i publiken. Deras musik är relativt lätt att hänga med i och lätt att tycka om live. Det är ömsom hårt gung och ömsom nästan trallvänligt i deras electro-synt. Och i extranumret blir det mycket jubel, speciellt i avslutningen när tre av medlemmarna i bandet vänder sig om och slår takten på trummorna som står kvar från den tidigare spelningen.

Förutom att det knappast går att följa upp förbandet på ett värdigt sätt så finns det fler, små störande moment i denna huvudakt. Mellansnacken innehåller lite för mycket mummel och osäkerhet, det lät lite som att de knappt hade planerat vissa av dem. Ljudproblemen i inledningen av spelningen är dessutom störande, även om bandet knappast kan beskyllas för det.

Konsertrecension av Bengans

Artist: Dapony Bros.

Plats: Pusterviksbaren

Datum: 2003-05-20

Om man tänker sig Olle Ljungström på 70talets Jamaica med några pojkbandskörer, vilda västernljud och ett ridande kavalleri i bakgrunden? Där är dom, Dapony Bros. Något av ett återuppståndet Monster på svenska. Monster, ja alltså de där punkrockarna som var roligare och lite mer energiska än efterträdarna Moneybrother. Dapony Bros. är ett gäng göteborgssnubbar som velar runt utan kontrakt i dessa musikaliska idiottider där talang och charm underordnas cash, cash, cash.

Max Gronovitz får Håkan Hellström att framstå som ett ocharmigt lik som sjunger på menlös rikssvenska. Här har vi råa göteborgsiiiiiin hos sångaren som vägrar stå still. Det kan ingen i bandet någon längre tid. Tre saxar tar upp kampen med Sveriges underbemannade blåsmaffia. En av medlemmarna har rollen som alltiallo/gogodansare. Om konserten legat på en alkoholhelg och inte en utfattig tisdag hade kanske publiken vågat hänga med i ska-röjandet. Max försöker i alla fall, ’Pusterviiik! En tisdag innan löööön!’.

Ok, texter i stil med ’Erik Barr är stark och han är snäll mot de gamla. Han står stolt på stadig mark, hjälper gamla att handla.’ kan kännas studentikost avenykäcka men vafan, vem vill lyssna på fler tungsinta loners som dryper av subtil självömkan? Och ska det ältas så får det göras i baktakt och rakt, utan omskrivningar. ’Jag kände mig älskad och populär. Du gav dig själv till någon, vart finns du nu? Själv önskar jag mig någon, någon som du. Det var kärlek 97’. Budskapet är universellt. Och något starkt Högsbopatos har jag knappast men ’Högsbohöjd’ får förorten att kännas sympatisk. 'Jag ville drömma, ville vandra över vita stränder. Det gör jag bäst på Högsbohööööjd. Högsbohööööjd, fattas mig'. Ironi eller inte.

Dapony Bros. har en demo ute ’dapony rider igen’, kommer spela på Göteborgskalaset och har förhoppningsvis snart kontrakt.

Recenserat av: Cilla Berg

Betyg 4 av 5 möjliga.